emmaolofssonholm

Hejsan, hallå, hej!

Jag kan med säkerhet påstå att Australien är landet där man hittar de flesta av de allra farligaste samt dödligaste arterna som vandrar på denna planet. Skorpioner, spindlar och ormar i alla möjliga former och färger, jag skulle kunna ägna ett helt inlägg åt en uppradning av alla farligheter. Men där finns ett djur som många nog har en tendens att glömma bort, den mest vådligaste av dem alla. Nämligen den o så fatala 'Magpie'. Eller som vi säger på svenska; skatan.
Mm, jag skojar inte. Och jag ska berätta varför. Häromdagen (eller ja, igår, närmare bestämt) när jag var ute med min trotjänare till häst, bestämde vi oss för att rida en annan väg hem. En väg som var enklare, då det var en grusväg vilket innebar att vi kunde ta oss hem utan några större omständigheter. Vägen kantades av någon typ av granar som var skyhöga, vilket bidrog till en allt mer dunkel miljö som också blev allt mindre inbjudande.
Men det var ingenting som direkt störde mig när jag oanandes skrittade mitt öde till mötes. Ni vet den där känslan man kan få när det känns som att någon iakttar en. Man sneglar över axeln, ser ingen där, men man blir ändå inte tillfreds med känslan trots att man inte kan se någon där.
Sen plötsligt, som en blixt från klar himmel, "BAM" känner jag något hårt och vasst dunsa emot min hjälm, (skojar inte heller när jag säger att jag hör på att avlida så rädd jag blev), följt av ett både lömskt och fasansfullt kraxande läte.
Ehjapp, jag hade, för första gången i mitt liv blivit utsatt för en skatattack!
Inte nog med detta, för innan jag återfått kontroll över häst och psyke, känner jag hur skatan svischar förbi lite för nära min hjälm ännu en gång. Jag hinner skymta det förädiska fjäderfäet i ögonvrån innan jag ser sattyget flyga upp och sätta sig på telefonledningen. Där sitter han och glor ondskefullt på mig innan jag ser den lymmeln ladda och verkligen (alltså verkligen) göra ett anfall!! Kvicktänkt som man är slänger man upp ridspöt i luften och viftar febrilt i hopp om att avskräcka skatan. Men han kommer närmre och närmre, inte förräns i sista sekund viker han av och utstöter ett hotfullt kraxande.
Heehjeelp, tänkte jag och pinnade iväg därifrån fortare än kvickt.

Denna ytterst traumatiska händelse har lett till att jag nu sitter hemma på mitt rum, uppkrupen i sängen med datorn i famnen och inväntar en eventuell attack (i sann Hitchcock-anda, of course) så fort jag skulle våga mig på att lämna huset igen. 

 
(Bästa var när jag sökte efter en passande bild genom att googla ordet "skata" och Anna Anka dyker upp. hahahha)

Men förhoppningsvis kommer denna skatan vara borta när jag kommer tillbaka igen. För på söndag sitter jag på ett flygplan på ett betryggande avstånd från illmariga skator. Thank god!

Hadehaj!